Skri efter ljuset

Det var en kall kväll i Teheran. Regnet hade just slutat falla och stadens gamla gator glänste i ljuset från lyktorna. I ett gammalt café, gömt mellan bokhandlare och dammiga gränder, samlades sex poeter kring ett runt träbord. Först satt Nima Youshij, den äldre mannen från Yoush dimmiga berg. Han talade långsamt och såg ut genom fönstret som om han fortfarande hörde ljudet av skogar och regn från Mazandaran. Det var han som hade brutit de gamla kedjorna i persisk diktning och öppnat dörren för den fria versen. Bredvid honom satt Mehdi Akhavan Sales med sitt tunga vinteransikte. Hans ord luktade snö, nederlag och historia. Han talade om Iran som ett gammalt träd i vinterstorm, men bakom hans mörker fanns alltid en glöd av hopp. Vid bordets andra sida satt Forough Farrokhzad. Hennes ögon var fyllda av eld och sorg. Hon talade om kvinnans ensamhet, kärlekens sår och människans rätt att vara fri. När hon log blev caféet tyst, som om själva natten lyssnade på henne. Mittemot henne satt Ahmad Shamlou, lång och stolt med en röst som liknade åska. Han talade om frihet, om människans värdighet och om kampen mot mörker och tyranni. Hans ord lät som marscherande steg genom historien. Lite längre bort satt Sohrab Sepehri nästan tyst. Han ritade små träd på en servett medan de andra talade. För honom var världen ett vattenfall, en ensam fågel, en trädgård i Kashan. Han trodde att människan kunde finna Gud i naturens stillhet. Den yngste vid bordet var Mohammad Ali Sepanlou, Teherans egen poet. Han älskade stadens buller, dess taxibilar, dess trånga gator och dess ensamma människor. Han skrev om moderna människor som gått vilse mellan drömmar och betong. Den kvällen diskuterade de inte politik eller berömmelse. De talade om Människan.