I sin ungdom var Hilding Mickelsson en flitig besökare av konstutställningar och cyklade in till Bollnäs varje gång en ny utställning öppnades. Han har en medveten estetik i sina bilder, komponerar dem i klassisk stil med centralperspektiv, känsliga valörer och ett harmoniskt linjespel. Kompositionen var färdig innan han lyfte kameran, uppger en av hans söner, bilden utfördes efter tanken.
Hans arbetsmetod tycks ha varit uthållighet, och en dokumentär trohet gentemot motivet. Naturmotiv väntades ut, femton timmar satt han en gång mitt emot ett hornugglebo, högt uppe i en tall, fastbunden med rep för säkerhets skull. Han kröp, klättrade och gömde sig i väntan på ögonblicket. Men Hilding Mickelsson berättade lika gärna hur han gjorde en slingrande slåtterväg mer spännande genom att hälla vatten i hjulspåren. Han uteslöt inte det arrangerade, kunde också retuschera i bilderna. Men grundsynen var dokumentär, och helst såg han det sköna, men inte enbart.
Hans bilder av förfall och husruiner återges inte ofta, men de finns. Den stora bildboken om förstukvistar i Hälsingland (1995) tar tillvara den arkitektoniska variationen och den dekorativa skönheten i gårdarnas förstukvistar men ägarna poserar gärna i arbetskläder och gummistövlar bland grannlåten. Det estetiska och det dokumentära balanserar varandra i hans bildvärld.