Frontlinjebyråkrater har ofta långvarig kontakt med sina klienter, tillsammans med ett stort individuellt handlingsutrymme. Hur hanterar dessa arbetsförmedlare, socialsekreterare och invandrarsekreterare sitt handlingsutrymme i mötet med invandrarklienter?
I Israel, däremot, har den invandrade befolkningen efter kort tid i landet arbete i nästan samma utsträckning som den övriga befolkningen. Hur kan det komma sig? Finns förklaringen till detta inom de organisationer som ansvarar för invandrarnas första tid i det nya landet?
Jämförelsen visar att invandrare betraktas utifrån stereotypa föreställningar i både Israel och i Sverige. Svensk myndighetsutövning utmärks av en flexibel tillämpning av regelverket och en orientering mot den enskilda klientens behov och önskemål. Den israeliska myndighetsutövningen tar istället utgångspunkt i en mer strikt tillämpning av regelverket och ett tydligare uppdragstänkande. Stereotypa uppfattningar får därför möjlighet att slå igenom i det svenska fallet, men inte i det israeliska. Vad som sker bakom välfärdsstatens dörrar får på så sätt stora konsekvenser för människors levnadsvillkor och livsprojekt.