Den 19 december 1981 får Peter Noll, som då är 55 år, besked att han har en elakartad tumör i urinblåsan. Läkarna rekommenderar operation, men Peter Noll avböjer. Han vill inte leva med de stympande effekter en sådan skulle medföra.
Han väljer att invänta sin egen död på dess egna villkor. Samtidigt bestämmer han sig för att skriva dagbok i syfte att dokumentera den tid han har kvar.
Knappt tio månader senare avlider Peter Noll. Hans efterlämnade anteckningar, Den utmätta tiden, utkommer postumt. Först i författarens hemland Schweiz och sedan i många andra länder.
Karnevals utgåva är den första i Sverige på över 20 år. Boken innehåller ett förord av Georg Klein och ett griftetal av den schweiziske författaren Max Frisch, som var nära vän till Peter Noll.
»Peter Noll menar att vi lever bättre och riktigare om vi lever livet som det är, i ständigt medvetande om dess tidsbegränsning. Längden av den utmätta tiden spelar då ingen större roll, eftersom vi alla går miste om evigheten. Vi sitter ju alla i samma båt – den enda skillnaden är att Noll vet den ungefärliga tidpunkten när han måste lämna denna värld medan vi andra lever i en lycklig eller olycklig osäkerhet.« George Klein i förordet
»Peter Nolls anteckningar vid ett livsslut är en spänstig, oböjligt livsstark bok. Georg Klein talar i sitt inspirerande förord om boken som en viktig livsledsagare. Så är det väl, även om Peter Nolls död är hans egen och inte många skulle välja hans slut utan hoppas på medicinska mirakler. I Peter Nolls klara men ändå personliga prosa finns en medvetenhet som gör Den utmätta tiden både allmängiltig och hisnande på ett personligt plan.« Heidi von Born, Göteborgs-Posten
»Den utmätta tiden är författad i dagboksform och låter sig läsas på flera olika plan, alla lika övertygande och inträngande Att uttala sig om huruvida Peter Noll förlikar sig med döden (om det nu egentligen är möjligt) är jag inte man att avgöra. Men det är inte heller om döden Den utmätta tiden handlar. Den handlar om att göra livet meningsfullt, om att tanken på döden skall ge livet innehåll och inte döda livet inom oss.« Ulf Gyllenhak, Dagens Nyheter
»Han var ingen vän av stora ord professor Noll, och ibland önskar jag att han varit mindre manlig i sitt distanserade förhållande till sin egen kropp, det hade fört honom närmare. Men ändå är slutintrycket av hans bok starkt och berörande, uppfordrande och befriande. Kanske är det så som Peter Noll säger på något ställe att cancern är speciellt existentiellt oroande. Kanske beror det på att den ofta tar sig tid. Och att den därmed ger sina offer tid. Peter Noll är en av dem som förstått att förvalta den tiden.« Immi Lundin, Aftonbladet